”Pappaaaa!”

Ja, hon brukar ropa på någon av föräldrarna, den lilla dottern. Så står hon där, yrvaken, och balanserar mot kanten av spjälsängen.

Hur underbart är det inte då att lyfta upp det där lilla barnet och få en sömnvarm kram, samtidigt som ett litet huvud lutar sig mot axeln. Det är starka känslor i de där ögonblicken – höjdpunkter för en förälder. Det är inte mycket som blir sagt, men ändå blir mycket sagt i det där famntaget.

Det är fint att få vara den som lyfter upp. Det är också gott att själv få bli upplyft. Jag behöver det allt emellanåt. Jag tänker då kanske främst på den inre människan. I Bibeln finns exempel på båda delar. David skriver bland annat om hur Gud lyssnar, böjer sig ner och drar upp ur kaos – ur djupa vatten, slam och dy till fast mark och trygghet. Så har vi också den barmhärtige samariern i liknelsen. Han som kände medlidande med den rånmisshandlade mannen, förbarmade sig och lyfte upp honom på sin åsna.

”Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.” Hos 11:4

Hjärtefråga

Någon jag kan lyfta på något sätt idag? Om jag själv behöver lyftas upp – har jag ropat?

Bön

Gud, tack att du hör när jag ropar och kan lyfta mig till trygghet och fast mark. Hjälp mig att vara beredd att lyfta någon när jag kan göra det.