Hustrun kom oss till mötes på vägen hem från jobbet. Det var en av de där föräldralediga dagarna och vi var ute på baksidan av huset, dottern och jag. Det var nu dags att gå in, men eftersom det inte brukade vara så lätt att få dottern att följa med frivilligt kom hennes mamma med ett förslag:

”Du kan väl hjälpa mig att bära in min väska!”

Det ville hon gärna vara med på. Till saken hör att det handlade om en axelväska med en bärbar, eller i alla fall släpbar, dator. Dottern grabbade tag i axelremmen och sedan bar det iväg hemåt. Ja, i själva verket var det egentligen fortfarande hennes mamma som bar – nu med ett par små barnahänder som höll runt remmen. Men oj vad lycklig dottern var!

Kan det här vara en bild för hur det är att vandra med Gud och göra något tillsammans med honom? Där jag själv hade släpat och kört fast med mina små barnahänder kan det ändå bära – för att Gud går med. Det bär hemåt. Det är en glädje att få vara med på vägen!

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30

”Lovad vare Herren dag efter dag!
Han bär vår börda, Gud är vår räddning.” Ps 68:20

”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” Fil 4:13

Hjärtefråga

Har jag kört fast med något? Börda att nämna för Jesus?

Bön

Gud, du vet vad som tynger mig. Tack, att du kan bära både mig och mina bördor. Tack, för ny kraft. Tack för glädjen i att får vara med på vägen.