“Barn är barn”, brukar man säga. Svårt för ett barn att vara något annat. De är vad de är. Visst ligger det något vilsamt i att få “vara som man är” eller “vara det man är”. I vuxentillvaron är det nog lätt att fokus drar åt “det man gör” snarare än åt “det man är”. Barnets raka öppenhet finns inte heller alltid där. Det är lättare att säga “jag är tekniker” än “jag är ledsen”. Det känns som en förmån att få se mer av det lilla barnets barnaskap som en kontrast till vuxnas vuxenskap i dess olika former och skepnader. Jesus ställer ju faktiskt fram barnen som ett nödvändigt exempel för oss.

“Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 17Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”” Luk 18:15-17

Hjärtefråga

Hur är det med mitt eget barnskap? Vågar jag vara rak med vad jag känner, inte bara vad jag gör?

Bön

Herre, tack att jag får komma till dig som ett barn till sin pappa. Tack att jag inte behöver visa upp något för att vara älskad av dig. Hjälp mig att vara “naturlig” – rak och ärlig – inför dig. Du vet ju ändå redan hur det är med mig.