Det var med lite blandade känslor vi tog oss till ögonmottagningen på sjukhuset. Där väntade en undersökning och utredning kring varför det lilla älskade barnets ögon inte längre samarbetade. Inte något vi hade förutsett eller visste hur det sluta. En hel del att smälta för ett föräldrahjärta. Några tester, linsuppsättningar, svidande droppar och inspektionsmaskiner senare kom kvittot. Ett passiviserat öga behövde sättas i träning, genom att det starka skulle få vila (gömmas bakom en lapp ibland). Synen behövde också korrigeras med ett par glasögon. Men hur funkar det på en tvååring? Det har gått över förväntan bra. Visst, ett par reparationer hos optikern. Men ändå. Hon har förstått vinsten.

För att summera: visst gör man vad man kan för att hjälpa barnet att få hjälp. Vi ville såklart att hon skulle se klart. Se hur det verkligen är och röra sig fritt.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 1 Kor 13:12

Hjärtefrågan

Vad är det du önskar se? Oroar det dig att du inte förstår allt?

Bön

Tack, Gud att din kunskap om mig är fullständig. Den kunskapen ger ro. Tack att vi i ett ”då” ska få se ansikte mot ansikte. Då klarnar det.