Har du varit ute på promenad med en av dessa juniorer som är ganska nya gångare? Ja? Då vet du att man inte kan ha för bråttom. Det går inte fort. Vi var på väg till kyrkan en vanlig söndag – en promenad på ett par hundra meter. Snabbt gjort om det inte vore för en viss liten dotter. Det var ju en väg full av små detaljer att upptäcka och uppskatta.

Drar mig till minnes en sång från min egen söndagsskoleålder: ”Bara den som vandrar nära ma-a-a-rken, kan se dina under Gud!” Kan det vara så att jag missar de verkliga små guldkornen i tillvaron när jag inte är sådär jordnära? När stressen kickar igång pulsen?

Sedan får man ju säga att det är rätt kul att utforska det där man tog för givet på nytt: ”Åhh, ja, titta! Ett maskrosblad! Wow!” eller ”Nämen, en myra. Den var inte där förut!”

”Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott.” 1 Mos 1:12

”Bättre det lilla den rättfärdige har än de gudlösas stora rikedom…” Ps 37:16

Hjärtefråga

Något jag missat för att jag rusar på? Dags att stanna upp lite?

Bön

Gud, tack att du ser både det lilla och det stora i mitt liv. Jag ber om hjälp att inte missa det viktiga på min vandring i livet.