Dottern har börjat klättra. På allvar. Små och stora stolar släpas bort och fram för att klättras på för att hon i nästa steg ska kunna nå saker och ting. Ofta sådana som annars är – och ofta bör vara – utom räckhåll. Ett och annat hårt fall har det blivit för den lilla tjejen.

Om dottern gärna tar ett steg uppåt får man väl säga att jag själv som föräldraledig har tagit ett steg åt sidan. Bort från arbetslivet, från en värld av karriärstegar och mer eller mindre hierakiskt organiserade sammanhang. Skönt att bara vara pappa för en tid. Vilken underbar “titel” förresten – pappa. Jobbpausen är en paus som väcker tankar. Vad är det jag egentligen strävar efter? Vad är det jag försöker nå? Släpar jag “stolar” likt dottern?

I takt med att dottern har blivit större har vi köpt in stolar som passar just för henne – för att hon ska kunna resa säkert, för att hon ska nå det som dukas fram på bordet. Det finns platser tänkta för henne. Tänker att det på ett liknande sätt finns en plats och ett sammanhang som Gud har tänkt för mig (och dig).

“Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” Ps 139:24

“Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull” Ps 23:3

“Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.” Rom 8:28

Hjärtefråga

Vad försöker jag att nå och uppnå? Vad sträcker jag mig efter?

Bön

Herre, hjälp mig att välja rätt väg. Då är jag säker, då kan jag nå det du har tänkt för mig.