Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, men känslan har förändrats. Jag tänker på de tillfällen då jag är ensam hemma. Det fanns en tid då det var normalläget, men så är det inte längre. Visst, det är skönt med lite egen tid, men ganska snart blir tomrummet påtagligt. Det finns en given plats i hemmet för de nära och kära. När barnet gör entré får tillvaron nya prioriteringar. Ja, det är gott att vara ensam emellanåt, men det känns riktigt bra när familjen är fulltalig igen. Vi är ett team, vi hör ihop.

Det finns en plats för dig och för mig. Från ensamhet till gemenskap. Även i det eviga, himmelska perspektivet.

 ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? 3Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” Joh 14:2

Hjärtefrågan

Hur är det med ”hemkänslan” för tillfället?

Bön

Gud, tack för hemmet. Tack för vägen från ensamhet till gemenskap.