Ibland får man ropa allt vad man orkar för att samla den lilla troppen, men ganska ofta är det tvärtom – tack och lov. Lilltjejen är en riktig liten ”näring”- hon har ett stort behov av att vara nära. Inte minst nattetid. Då kryper hon så nära, så nära. Det är riktigt mysigt, även om sömnen inte alltid blir riktigt hundraprocentig. I alla fall inte min.

Det är väl så att kärlek söker närhet. Säkert oro också. Den gör sig ofta mest påmind om natten. Gott då att kunna söka närhet. I en bön, en famn, en suck, i gott sällskap. Att då få uppleva närhet är näring för själen.

”Närma er Gud, och han skall närma sig er.” Jak 4:8

”…han (Gud) är ju inte långt borta från någon enda av oss.” Apg 17:27

”Omvänd er. Himmelriket är nära.” Matt 4:17

”Herren är nära de förtvivlade,

han hjälper de modlösa.” Ps 34:19

Hjärtefråga

Vart går jag med min oro? Låter jag mina nära och kära komma mig nära? Eller håller jag distansen?

Bön

Gud, tack att du inte är långt borta, även om det ibland kan kännas så. Tack att du är nära i de svårare stunderna i livet och ger nytt mod.