Visst känner man sina barn rätt väl när man tänker efter… Man lär sig att förstå rätt mycket utan att de ens behöver säga något. Miner, blickar och rörelser berättar. Ibland på ett mycket personligt sätt.

När jag ser mitt barn känner jag ett ansvar och en vilja att försöka sörja för behoven på bästa sätt. Kanske känner jag det på ett särskilt sätt som förälder, just för att jag har fått lära känna och se de där minerna, blickarna och rörelserna som berättar. Om behoven, om känslorna.

Tänker på hur Herren ser till oss och sörjer för det vi behöver. Han ser, han vet.

”…och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.” 1 Pet 5:7

”…ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” Matt 6:8

Hjärtefrågan

Vad gör jag med mina bekymmer? Vad ser jag för behov hos andra idag?

Bön

Tack, Herre, att jag får nämna, ja kasta, bekymren till dig. Tack också för att jag inte ens behöver öppna munnen för att du ska veta vad jag behöver. Det är redan känt, precis som du känner mig. Amen.