Hon kan sedan en tid tillbaka gå för egen maskin. Nu lockar trappan som ligger strax utanför det område där hon normalt sett rör sig och är till. Att gå nedför den branta trappan utanför köksingången på ett säkert sätt är nu verkligen inte något som finns på repertoaren. I alla fall inte ännu.

Men när jag – hennes pappa – har gått före, och efter ett par steg ned i trappan vänder mig om mot den lilla följeslagaren som står kvar ovanför trappan tar hon helt modigt ett steg rakt ut i luften. Uppenbarligen litar hon helt och fullt på att att jag kommer att ta emot henne och hjälpa henne. Självklart gör jag också just detta. Jag hjälper henne säkert nedför trappen – genom att “handleda” (leda i hand) eller bära om så krävs. Den här viljan att följa, upptäcka och lära är fantastisk. Det är väl så man växer upp helt enkelt, samtidigt som man lär känna både sig själv och sin pappa.

“Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd” Ords 3:5

“Petrus sade: ‘Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet’. Jesus sade: ‘Kom!’.”  Matt 14:28-29

Hjärtefråga

Finns det något nytt område för mig att upptäcka tillsammans med Gud? Vad är nästa steg?

Bön

Herre, tack att du går före och med mig. Hjälp mig att lita helt på dig. Ge mig mod att ta nya steg i vandringen med dig.