Du har sett dem. Småbarnsföräldrar med mörka ringar under ögonen och en något glasartad blick. Vad handlar det om? Nattvak! Intervallsömn! En förmodligen ofrånkomlig faktor att genomleva i föräldralivet.
Ouääääääääh, ouääääääh! Autopiloten på. Lyfta upp, vagga, hyscha, lägga ned, tassa! Knaaak i golvplankan! Ouääääh, ouäääääääh! Repris. Hoppas att mängden egna sömntimmar inte blir att för ringa.
Samtidigt är det ändå – med lite återhämtning och perspektiv – något fint över de där stunderna under småtimmarna. Det lilla barnet som i en orolig natt söker närhet, kontakt och trygghet. Närhet, kontakt och trygghet som du ofta kan ge. Tillfredsställelsen när så sömnen till sist infinner sig och alla får en stunds ro igen.
Varifrån kan jag få min ro och vila när natten rymmer oroliga tankar och problem som får uppblåsta proportioner? I vilken riktning riktar jag min suck? Ja, bilden är given.
”När natten bryter in vakar jagoch begrundar dina löften.Herre, hör mitt rop i din kärlek,skänk mig liv, som dina lagar lovar.” Ps 119:148
”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” 2 Kor 1:3-4